Taxen är en stor, populär ras i USA, framför allt som sällskapshund. Men det finns prov av olika slag, trots att mycket få taxar används som jakthundar. Den främsta anledningen till det är att jakt efter hjort med hund är förbjuden och att även eftersök med hund i lina efter hjortdjur varit förbjudet. Sedan några få år tillåter några delstater detta.
Vi var nyfikna på hur amerikanerna jobbar och tävlar med sin hundar och reste dit i oktober 2009, med benäget bistånd ur Tage Karlssons minnesfond (Svenska Taxklubben) och från Svenska Kennelklubbens domarkommitté.

Varje år hålls någonstans i USA den amerikanska taxklubbens (DCA) så kallade National. Då tävlar taxägare från hela landet på spårprov, grytprov och ”field trials”. Även lydnadsprov, agilitytävlingar och utställningar hinns med under de två veckor som evenemangen pågår.

Under tio dagar besökte vi tillsammans med en amerikansk uppfödare av långhårig tax, Patt Nance, kennel von Dorndorf, alla jaktproven och den första i en rad av tre utställningar. Det blev en intensiv tur i tre av de östligaste delstaterna, fylld av upplevelser, diskussioner och funderingar.

Spårprov

Platsen för första dagens prov var ett 5 000 tunnland stort friluftsområde utanför Elkton, Maryland, tidigare en privat egendom. Ett helt fantastiskt område, med stora gröna fält så långt ögat nådde, kantade av skogsridåer och dungar i de mest underbara höstfärger.

Det var kyligt men soligt och med mycket förväntan i luften. Inte många hade anmält sig till spårprovet men de som var på plats kom ända från västkusten! Det blev ett glatt återseende för taxfolk som inte ses mer än några få gånger per år på något prov.

Genast kände vi ett stort socialt engagemang, det serverades frukostkaffe, muffins, kakor, bullar och frukt, det var bara att hugga in.
   
Att spåra i USA är inte det vi är vana vid (viltspår/blodspår) utan personspår. Det finns två klasser, tracking dog och tracking dog excellent. I den enkla klassen ligger spåret i 30 minuter–två timmar före start och i den svåra i tre–fem timmar. I tracking dog är spåren 440–500 meter med tre–fem vinklar. I tracking dog excellent är spåren 800–1 000 meter långa med fem–sju vinklar, två föremål som hunden ska markera, två korsande spår, två hinder som till exempel en väg eller bäck och dessutom två förändringar i terrängen. Till exempel från fält till skog.

Vi kunde se samtliga hundar på avstånd, sex i tracking och två i tracking excellent, alla spår låg på något av de stora, böljande fälten.

Fyra hundar blev godkända i tracking men ingen i tracking excellent. För oss båda verkade den enkla klassen väldigt lätt och den svåra riktigt svår. Hundarna bedömdes av två domare och spårläggaren gick med som vägvisare.

Hundarna var färdigbedömda mitt på dagen och då var det lunch och prisutdelning. Alla deltagande hundar fick något med sig hem från ett fint och påkostat prisbord och självklart stora fina rosetter.

Även om detta inte har med taxar att göra så måste vi nämna alla hästtrailers som anlände till detta naturområde. Det var mångas helgaktivitet, koppla på släpet och lasta hästen/hästarna och iväg för att rida några timmar!

Field trials

Amerikanska field trials är kanske den taxaktivitet som skiljer sig mest från det vi gör i Skandinavien med våra hundar. På grund av jaktförbud är det omöjligt att släppa hundar på hjort, detta är det bästa de kan åstadkomma för att testa hundarnas vilja och förmåga att följa en spårlöpa, förhoppningsvis med skall.

Årets nationella prov hölls på Swatara Beagle Club (ja man har samma provform för beagle) utanför den lilla staden Elizabethtown i östra Pennsylvania. Klubben förfogade över ett stort fint klubbhus, en gammal trävilla, och 180 tunnland mark fördelat på tre fält varav två var inhägnade.

De flesta deltagarna hade kommit kvällen innan i sina enorma husvagnar och husbilar, något liknande hade ingen av oss sett förut, en nätt liten ”camping” kan man säga.
Beagleklubben stod för alla måltider och fick på det sättet lite extra pengar.
Det var väldigt praktiskt att få alla måltider på plats, de flesta deltog i dessa.

Man anmälde sina hundar på plats, tidigt på morgonen. Därefter började man först att ropa upp alla deltagande hundar efter vilken klass de skulle tävla i (det finns fem klasser, open dog, open bitch, champion dog, champion bitch samt veteranklass).

När det var gjort så började man lotta hundarna i par. Allt detta gick oerhört smidigt och man kunde hämta ett litet ”field trial”-häfte där man själv kunde anteckna allt i färdiga kolumner.
Drygt 100 taxar deltog på varje prov och det var rätt jämn fördelning i klasserna förutom i veteranklassen där det var färre deltagare.

Hundarna bedöms i ett av de inhägnade områdena av två domare. Fälten består klippta grässtigar mellan områden där det är buskar, träd och högt gräs för kaninerna att ta skydd i.

Själva provet går till så att man tävlar med hundarna i par och de övriga deltagarna som ej står på tur hjälps åt att hitta en kanin genom att gå och slå i buskarna så att man får ut en kanin på den klippta ytan och kan följa löpan med blicken. Den som ser kaninen ropar ”tallyho” och visar sedan domaren var kaninen sågs och så exakt som möjligt löpan efter den.


Hundägarna visas sedan detta och sätter sina båda hundar på löpan och när de tycker hunden har löpan släpps de. Förarna har mycket fiffiga koppel för att göra släppet så smidigt som möjligt. De båda tävlande hundarna är sedan lösa från 20 sekunder upp till två-tre minuter, det vill säga väldigt kort tid.

De bedöms efter hur noga de följer löpan. Ger de skall är det bra men de får inga extra poäng för det och det kan till och med påverka negativt om domarna anser att hunden skäller av iver eller för löst (följer ej exakt den löpa man anser den ska göra och skallar).

Vi hade förstås många frågetecken om detta, vi hade svårt att översätta proven till praktisk jakt men efter att ha gått och irriterat oss över det så gav vi upp och insåg att detta går inte att jämföra med våra prov eller att bedöma dessa hundars jaktlust enligt våra kriterier. Lydnaden var i de flesta fall väldigt bra och hundarna kopplades snabbt upp efter ett släpp.   

Vilka taxar var då med? Jo ALLA storlekar och hårlag deltog och det var en jämn fördelning mellan dem. Medelåldern på förarna var ganska hög men det fanns en del yngre och även ungdomar. Det var inget konstigt att vuxna karlar startade små långhårsdvärgar eller att damer hade strävhåriga standard. Ingen diskriminering!

Det som kändes bra var att två av våra absoluta favoriter vann var sitt av proven och det visade sig vara far och dotter. Hanen visade sig dessutom vara importerad från kennel vom Talsdeich i Tyskland. De var strävhåriga normaltaxar, båda arbetade bra och skallade så det var det närmaste ”drev” vi fick uppleva. Båda ägarna hade också en fin lydnad på sina hundar. Just de två hundarna var verkligen roliga att få se och höra så vi var glada över att de också belönades väl.

Trots att vi inte kunde översätta detta till ”jakt” i vår bemärkelse var proven en positiv upplevelse, de var så välorganiserade, sociala, lättsamma och trevliga med en härlig stämning runt om. Det var verkligen något för hundägare som ville aktivera sina hundar med något de tyckte var roligt (alla deltagande hundar älskade detta) och på ett säkert sätt eftersom fälten var inhägnade.

Intressant var också att de bästa hundarna, oavsett hårlag eller storlek, i många fall gick tillbaka på europeiska blodslinjer. Det gällde inte bara de båda vinnande hundarna. Det fanns långhåriga dvärgtaxar med härstamning från samma belgiska kennel som Charlotte varit och parat hos. Strävhåriga dvärgar med Freckleface-, del Gotha- och Kanix-blod. FC Tom vom Linteler-Forst, ett tyskimporterat strävhår efter Skuleskogens Boris, samma hund hade Dovras Leif-Egon på morssidan i stamtavlan. Långhår standard med svensk härstamning eftersom vår reskamrat Patt har en Hound's-hane. En av avkommorna till honom, FC Oslo v Dorndorf, var nummer två totalt år 2008 på de amerikanska fältproven.

Grytprov

Så var det dags för två dagar grytprov med tamråttor - ja ni läste rätt – råttor!
Platsen där gryten låg var helt fantastiskt belägen uppe i Appalacherna i Pennsylvania och var privatägd. Ägarna hade själva korthårsstandard och hade förut ägt en stor gård men sålt och styckat av en del för att bland annat bygga dessa gryt. Vi blev visade runt av en mycket stolt ägare, Bob Patterson, som berättade hur gryten var byggda och av vilka material.

Hundarna bedömdes i fyra klasser, den lättaste var frivillig och bara som ett test för att se om hunden överhuvud taget var intresserad, sedan fanns junior, senior och master.

Gryten var ”lätta” om man jämför med svenska förhållanden med endast en, ganska rymlig, gång, inga förträngningar eller hyllor. I den svåraste klassen bedömdes hundarna i par och när den ena arbetade skulle den andra sitta TYST bredvid sin förare. De skulle också gå okopplade tillsammans med sina förare genom marken några hundra meter och bland annat markera ett ”falskt” gryt.

Istället för grävling hade man två tamråttor som satt i en bur och hade ett galler av trä framför sig. Hunden behövde inte skalla men skulle tydligt visa att den jobbade, till exempel genom att bita i gallret och inte ligga för långt ifrån råttorna. Hunden hade ett visst antal sekunder på sig fram till råttorna och skulle arbeta ett visst antal sekunder för att få godkänt. Antalet sekunder var beroende av klassen. Utkallning var ett krav för att bli godkänd i senior.

För att få titeln JE (junior earthdog) krävdes två godkända prov i den klassen, för titeln SE (senior earthdog) krävdes tre godkända prov i senior-klassen och för att få den finaste titeln ME (master earthdog) krävdes fyra godkända prov.

Även dessa prov var svåra att översätta till vår jakt. Men vi jagar ju heller inte samma djur som de jagar med grythundar i USA, det vill säga murmeldjur, som är stora och rätt så aggressiva gnagare. 

Under samtliga prov fanns en representant från AKC (American Kennel Club) närvarande som observatör. Hon kunde också reda ut eventuella klurigheter gällande regler och skulle rapportera tillbaka till AKC om hur taxklubben skött sina prov.

Utställning

Vår resa avslutades i Frederick, Maryland, med den första utställningen i en rad om tre, men med en gemensam katalog för samtliga. Eftersom vi fått veta att i stort sett samma hundar ställdes på samtliga utställningar, så beslutade vi att en dag fick vara nog. Det kändes som ett riktigt beslut när vi framåt kvällen körde mot Washington och Dulles-flygplatsen för att åka hem.

Det var festligt att vara på utställning inne på ett stort, fint Holiday Inn-hotell och dagen startade med att nationalsången spelades. Bedömningen började tidigt, redan halv åtta i långhårsringen, en halvtimma senare i strävhårsringen och ytterligare en halvtimma senare i korthårsringen. I dessa ringar försiggick all klassbedömning till och med Winners Dog respektive Winners Bitch. Därefter startade Best of Variety-bedömningen i en gemensam stor ring, först strävhår, därefter korthår och sist långhår. Samma domare som dömt de vanliga klasserna dömde sin Best of Variety-klass.

Eftersom det var första gången för oss båda på amerikansk utställning, så var det intressant och delvis förvirrande med det annorlunda beömningssystemet, men så småningom klarnade det.
Mycket annorlunda i våra ögon var att dvärgtaxar och normalstora taxar tävlade tillsammans i klasserna, förutom i den öppna klassen. Champions kom in direkt till Best of Variety. Det var en mäktig upplevelse att få se 40-50 champions av båda könen defilera in och ställa upp sig i ringen innan domaren började sin gallring! Alla hundar tysta och mycket välvisade!

Totalt visades denna dag 148 långhåriga taxar, 128 strävhåriga taxar och 107 korthåriga taxar. Generellt var definitivt dvärgarna av högre klass och framför allt lämpligare storlek än de normalstora som med ytterst få undantag var gigantiskt stora. Vi visste förstås att de skulle vara stora men verkligheten ”överträffade” förväntningarna betydligt, tråkigt nog. Dvärgarna var med få undantag mindre än de vi är vana att se, ingen var för stor.

Vi såg vackra, välkonstruerade och välgående hundar av alla varianter med genomgående utmärkt mentalitet, men storleken på standardtaxarna var tyvärr nedslående och långhåren var värst. Det var så illa att rastypen gick förlorad, de hade förvandlats till någon slags långhårig basset. Dvärgarna däremot var i många fall riktigt bra.

Vi är mycket nöjda med vår studieresa, som har gett oss nya erfarenheter, tankeställare och en mängd nya vänner. Vi kom hem med en hel del mailadresser på fickan! Vi tycker att det har varit en nyttig och givande upplevelse, även om vi inte kan dra direkta paralleller med vår egen taxverksamhet. Om någon är nyfiken på att få veta mera ställer vi gärna upp och svarar på frågor.

© Marie Gadolin och Charlotte Jacobsson

 

Design Veronica Persson