DCA 2009 - Field trials

Amerikanska field trials är kanske den taxaktivitet som skiljer sig mest från det vi gör i Skandinavien med våra hundar. På grund av jaktförbud är det omöjligt att släppa hundar på hjort, detta är det bästa de kan åstadkomma för att testa hundarnas vilja och förmåga att följa en spårlöpa, förhoppningsvis med skall.

Årets nationella prov hölls på Swatara Beagle Club (ja man har samma provform för beagle) utanför den lilla staden Elizabethtown i östra Pennsylvania. Klubben förfogade över ett stort fint klubbhus, en gammal trävilla, och 180 tunnland mark fördelat på tre fält varav två var inhägnade.

De flesta deltagarna hade kommit kvällen innan i sina enorma husvagnar och husbilar, något liknande hade ingen av oss sett förut, en nätt liten ”camping” kan man säga.
Beagleklubben stod för alla måltider och fick på det sättet lite extra pengar.
Det var väldigt praktiskt att få alla måltider på plats, de flesta deltog i dessa.

Man anmälde sina hundar på plats, tidigt på morgonen. Därefter började man först att ropa upp alla deltagande hundar efter vilken klass de skulle tävla i (det finns fem klasser, open dog, open bitch, champion dog, champion bitch samt veteranklass).

När det var gjort så började man lotta hundarna i par. Allt detta gick oerhört smidigt och man kunde hämta ett litet ”field trial”-häfte där man själv kunde anteckna allt i färdiga kolumner.
Drygt 100 taxar deltog på varje prov och det var rätt jämn fördelning i klasserna förutom i veteranklassen där det var färre deltagare.

Hundarna bedöms i ett av de inhägnade områdena av två domare. Fälten består klippta grässtigar mellan områden där det är buskar, träd och högt gräs för kaninerna att ta skydd i.

Själva provet går till så att man tävlar med hundarna i par och de övriga deltagarna som ej står på tur hjälps åt att hitta en kanin genom att gå och slå i buskarna så att man får ut en kanin på den klippta ytan och kan följa löpan med blicken. Den som ser kaninen ropar ”tallyho” och visar sedan domaren var kaninen sågs och så exakt som möjligt löpan efter den.

Hundägarna visas sedan detta och sätter sina båda hundar på löpan och när de tycker hunden har löpan släpps de. Förarna har mycket fiffiga koppel för att göra släppet så smidigt som möjligt. De båda tävlande hundarna är sedan lösa från 20 sekunder upp till två-tre minuter, det vill säga väldigt kort tid.

De bedöms efter hur noga de följer löpan. Ger de skall är det bra men de får inga extra poäng för det och det kan till och med påverka negativt om domarna anser att hunden skäller av iver eller för löst (följer ej exakt den löpa man anser den ska göra och skallar).

Vi hade förstås många frågetecken om detta, vi hade svårt att översätta proven till praktisk jakt men efter att ha gått och irriterat oss över det så gav vi upp och insåg att detta går inte att jämföra med våra prov eller att bedöma dessa hundars jaktlust enligt våra kriterier. Lydnaden var i de flesta fall väldigt bra och hundarna kopplades snabbt upp efter ett släpp.   

Vilka taxar var då med? Jo ALLA storlekar och hårlag deltog och det var en jämn fördelning mellan dem. Medelåldern på förarna var ganska hög men det fanns en del yngre och även ungdomar. Det var inget konstigt att vuxna karlar startade små långhårsdvärgar eller att damer hade strävhåriga standard. Ingen diskriminering!

Det som kändes bra var att två av våra absoluta favoriter vann var sitt av proven och det visade sig vara far och dotter. Hanen visade sig dessutom vara importerad från kennel vom Talsdeich i Tyskland. De var strävhåriga normaltaxar, båda arbetade bra och skallade så det var det närmaste ”drev” vi fick uppleva. Båda ägarna hade också en fin lydnad på sina hundar. Just de två hundarna var verkligen roliga att få se och höra så vi var glada över att de också belönades väl.

Trots att vi inte kunde översätta detta till ”jakt” i vår bemärkelse var proven en positiv upplevelse, de var så välorganiserade, sociala, lättsamma och trevliga med en härlig stämning runt om. Det var verkligen något för hundägare som ville aktivera sina hundar med något de tyckte var roligt (alla deltagande hundar älskade detta) och på ett säkert sätt eftersom fälten var inhägnade.

Intressant var också att de bästa hundarna, oavsett hårlag eller storlek, i många fall gick tillbaka på europeiska blodslinjer. Det gällde inte bara de båda vinnande hundarna. Det fanns långhåriga dvärgtaxar med härstamning från samma belgiska kennel som Charlotte varit och parat hos. Strävhåriga dvärgar med Freckleface-, del Gotha- och Kanix-blod. FC Tom vom Linteler-Forst, ett tyskimporterat strävhår efter Skuleskogens Boris, samma hund hade Dovras Leif-Egon på morssidan i stamtavlan. Långhår standard med svensk härstamning eftersom vår reskamrat Patt har en Hound's-hane. En av avkommorna till honom, FC Oslo v Dorndorf, var nummer två totalt förra året på de amerikanska fältproven.

Resultat

Swatara Beagle Club var värd för DCA:s field trials. Foto: CJ

Swatara Beagle Club förfogar över ett fantastiskt fint klubbhus! Foto: MG

Ett av fälten i vackra höstfärger. Foto: MG

Deltagare går igenom ”the brush” och försöker slå fram kaniner.
Foto: MG

Deltagare som väntar på sin tur att få släppa hundar. Långhårsdvärgen
längst fram har hundar från belgiska kenneln Van De Nerendijk i
stamtavlan, i likhet med flera andra långhårsdvärgar på proven. Foto: MG

Två hundar och förare som väntar på sin tur. Foto: MG

En kanin har gått upp, han som sett den visar domarna och deltagarna var, så att
hundarna kan sättas på löpan. Foto: MG

Två hundar släpps på en färsk kaninlöpa. Foto: MG

Två hundar driver på en kaninlöpa. Foto: MG

Vart tog den där kaninen vägen? Foto: MG

Domarna Sanford Horskin och Carrie Hamilton diskuterar och för
anteckningar om det senaste släppet. Foto: MG

        
Deltagarna kom från hela USA, inklusive Alaska, plus Kanada. Vi var inte de enda
europeiska besökarna, det fanns också två tyskar på plats. Foto: MG

DC Kinder’s Impossible Pi (Kurt) var en av många korthårsdvärgar med långa, vackra
huvuden. Väldigt trevliga var de också! Foto: MG

Vacker och inte jättestor långhårig standardtik från kennel Amtekel som finns
representerad i Sverige. Foto: MG

Dags för en paus! Stan Knoll hade kommit ända från södra Mississippi med sina hundar,
här den svenskättade FC Oslo v Dorndorf (e. FC SUvCh NUvCh SVCh Hound’s Kashmir).
Foto: MG

Underbart trevlig korthårsvalp med vackert huvud! Dessvärre var han
redan vid fyra månaders ålder nästan lika stor som vi vill ha våra vuxna hundar.
Foto: MG

FC Nexus v Dorndorf är kullbror med SVCh Nick v Dorndorf som bor i Sverige. Foto: MG

Buster, eller FC Clown vom Talsdeich, är importerad från Tyskland och ägs av tyskfödda
Susanne Hamilton som bor i USA sedan 25 år. De båda hade ett mycket speciellt förhållande
och Buster var en av de absolut bästa hundarna vi såg under field trial-dagarna. Foto: MG

FC Tom vom Linteler-Forst, född i Tyskland med svensk far, visar nu framfötterna i USA.
Foto: J & J Jeanneney

<<< >>>