DCA 2009 - Grytprov

Så var det dags för två dagar grytprov med tamråttor - ja ni läste rätt – råttor!
Platsen där gryten låg var helt fantastiskt belägen uppe i Appalacherna i Pennsylvania och var privatägd. Ägarna hade själva korthårsstandard och hade förut ägt en stor gård men sålt och styckat av en del för att bland annat bygga dessa gryt. Vi blev visade runt av en mycket stolt ägare, Bob Patterson, som berättade hur gryten var byggda och av vilka material.

Hundarna bedömdes i fyra klasser, den lättaste var frivillig och bara som ett test för att se om hunden överhuvud taget var intresserad, sedan fanns junior, senior och master.

Gryten var ”lätta” om man jämför med svenska förhållanden med endast en, ganska rymlig, gång, inga förträngningar eller hyllor. I den svåraste klassen bedömdes hundarna i par och när den ena arbetade skulle den andra sitta TYST bredvid sin förare. De skulle också gå okopplade tillsammans med sina förare genom marken några hundra meter och bland annat markera ett ”falskt” gryt.

Istället för grävling hade man två tamråttor som satt i en bur och hade ett galler av trä framför sig. Hunden behövde inte skalla men skulle tydligt visa att den jobbade, till exempel genom att bita i gallret och inte ligga för långt ifrån råttorna. Hunden hade ett visst antal sekunder på sig fram till råttorna och skulle arbeta ett visst antal sekunder för att få godkänt. Antalet sekunder var beroende av klassen. Utkallning var ett krav för att bli godkänd i senior.

För att få titeln JE (junior earthdog) krävdes två godkända prov i den klassen, för titeln SE (senior earthdog) krävdes tre godkända prov i senior-klassen och för att få den finaste titeln ME (master earthdog) krävdes fyra godkända prov.

Även dessa prov var svåra att översätta till vår jakt. Men vi jagar ju heller inte samma djur som de jagar med grythundar i USA, det vill säga murmeldjur, som är stora och rätt så aggressiva gnagare. 

Under samtliga prov fanns en representant från AKC (American Kennel Club) närvarande som observatör. Hon kunde också reda ut eventuella klurigheter gällande regler och skulle rapportera tillbaka till AKC om hur taxklubben skött sina prov.

Två tamråttor i en nätbur används på de amerikanska grytproven. Foto: MG

Grytgångarna sprayas med råttlukt innan provet startar. Foto: MG

I den svåraste klassen satt råttburen först i grytgångens öppning... Foto: MG

När hundarna visat intresse för råttorna flyttades buren till "kitteln". Foto: MG

Råttburen på plats. Foto: MG

Här går det undan ner i grytgången! Foto: MG

Hunden behöver inte skälla, däremot gärna bita och slita i trästavarna som sitter
framför råttburen. Foto: MG

En del trästavar kan bli rätt illa åtgångna av taxarna och får då bytas ut. Träslaget är ek.
Foto: MG

Är det meningen att jag ska ner där? Tveksamt, tycker denna långhårsdvärg. Foto: MG

Cheri Faust med sin tyskättade FC Danika vom Nordlicht TD SE, som
vann en av field trial-tävlingarna, lyckades få godkänt i master earthdog
en av de båda dagarna. Foto: MG

Kan jag komma ut nu, undrar Nix vom Nordlicht, uppfödd i USA men med tyskfödd far.
Foto: MG

Grytprovsdomaren Carol Luetkens lyssnar efter hur hunden jobbar i grytet. Foto: MG

En rejäl brasa höll oss varma uppe i de kyliga Appalacherna, lite snöblandat regn föll
emellanåt under grytprovsdagarna. Foto: MG

Det var ingen tvekan om att det var Halloween-tider! Amerikanerna
var duktiga på att ordna trevligheter runt om sin provverksamhet! Foto: MG

Ytterligare ett exempel på amerikansk påhittighet, hundkex i form av en råtta som
det bara var att förse sig av! De var sponsrade av en uppfödare. Foto: CJ

Värdparet vid grytprovet och deras enorma husbil! Foto: CJ

<<< >>>